Där börjar vandringen för Kyrkans folk. Vandringen mot Jerusalem, mot Stilla veckan, Långfredagens smärta – som alltid ändå slutar med jubel på Påskdagens morgon. Alldeles i början är dagarna ännu glada och lätta. Man åker pulka och äter fastlagsbullar. I några länder är det en riktig karnevalstämning. Men på onsdagen börjar fastetiden.
Fastetiden är allvarstid. Den uppmanar oss att tänka. Vi uppmanas till bättring, till att förstå vad vi behöver ändra på i våra liv. Vi är kallade till ”självprövning” under fastetiden. Det kan låta tråkigt, men det är absolut inget illa med det. Så länge vi lever är det möjligt att utvecklas, bli en bättre människa, bli mer helgad = avskild till att tjäna Gud.
Det finns en stor glädje i att tänka, reflektera och dra slutsatser av vad vi kommit fram till. I en sådan situation finns Jesus själv vid vår sida. Vi skall se på honom, trons fullkomnare. Vi vill bli mer lika honom! Som Bus-klubben ber i sin egen andakt: ”Jesus, hjälp mej att bli sådan som du och jag vill att jag skall bli. Amen.”
I kyrkan kan vi också tänka tillsammans. Våra olika samlingar kommer att hjälpa oss i eftertanke och självprövning. Fastetiden kan bli en rik tid för oss personligen och för hela församlingen, när vi ger oss själva många tillfällen då vi ”tänker”. Välkommen med! Vi vandrar tillsammans – tillsammans och med Jesus!
Kaikka Växby
Foto: Sonja Nygård