Knut Refsdal
Metodismen har aldrig enbart varit inriktad på människans inre trosliv. Helt från början av sin historia har metodisterna insisterat på att kärleken till Gud också måste få konkreta konsekvenser i hur vi bemöter våra medmänniskor och i hur vi bidrar till samhället. Kärleken till Gud kan aldrig skiljas från kärleken till medmänniskorna. Därför uttryckte sig tron för vår kyrkofader John Wesley inte bara i bön, gudstjänst och bibelläsning, utan också i omsorg om fattiga, sjuka, fångar och människor som hade förvisats till samhällets utkanter. Metodismen har på så sätt alltid försökt att förena personlig omvändelse och samhällelig förvandling – personlig helighet och social helighet.
De sociala principerna är ständiga påminnelser om detta. Dessutom har jag vid flera tillfällen under det senaste året fått ytterligare påminnelser om denna viktiga fråga.
Förra året gav metodistkyrkans biskopar ut studie- och reflektionshäftet: Building Beloved Community: Faithful Responses to Authoritarianism and Christian Nationalism. I augusti 2026 ägnade sig World Methodist Council (WMC) åt mycket av samma sak under sitt möte i El Salvador. Mötet antog både ett pastoralt brev som kommer att distribueras till den världsomspännande metodistfamiljen och en omfattande förklaring som markerar 40-årsjubileet för World Methodist Social Affirmation från Nairobi 1986.
Även om dokumenten har olika form och bakgrund pekar de i samma riktning: Metodisterna är kallade att vara både djupt förankrade i Kristus och aktivt engagerade i samhället.
Utvald och utsänd
Kyrkan lever alltid i ett spänningsfält. Den är utvald av Gud, men samtidigt utsänd till världen. Därför kan kyrkan aldrig bli en sluten krets som i första hand är upptagen av sig själv. Denna balans är därför livsviktig: Om kyrkan glömmer Gud, förlorar den sin kraft – om kyrkan glömmer världen, förlorar den sin relevans.
Det är just detta spänningsfält som biskoparna tar upp i *Building Beloved Community*. Häftet besvarar frågan: Hur ska kyrkan vara kyrka just i vår tid, med allt det vi ser utspela sig?
Biskoparna argumenterar för att kyrkan inte kan välja mellan att vara en andlig gemenskap och att vara ett folk utsänd till världen. Den måste vara båda delarna samtidigt. Den måste vara djupt rotad i Kristus och samtidigt vänd mot världen med kärlek, hopp och tjänande.
Kristen nationalism som teologisk utmaning
Ett av huvudtemana i Building Beloved Community är nationalism, och särskilt det som kallas kristen nationalism. Här är det nödvändigt att skilja mellan patriotism och nationalism. Patriotism är kärlek till sitt eget land. Det är naturligt att älska sitt språk, sin kultur, sin historia och sitt folk. Kristna kan tacka Gud för sitt land, be för sitt land och verka för dess bästa. Nationalismen blir däremot problematisk när nationen intar en plats som egentligen tillhör Gud. Då blir nationen inte bara något vi älskar, utan något vi sätter vår yttersta tillit till. Identiteten flyttas från Kristus till nationen. Andra människor bedöms först och främst utifrån om de tillhör ”oss” eller ”dem”.
Biskoparna beskriver kristen nationalism som föreställningen att ett land i särskilt hög grad tillhör kristna människor, och att nationell identitet och kristen identitet ska smälta samman. Därifrån är det ofta ett kort steg till att evangeliet används för att legitimera makt, utestängning och rädsla istället för att förkunna frälsning och försoning för alla människor.
Därför betecknas kristen nationalism som en teologisk utmaning, inte bara en politisk utmaning.
Beloved Community
Som alternativ lyfter biskoparna fram det som Martin Luther King jr. kallade Beloved Community – ”den älskade gemenskapen”. Tanken är enkel, men radikal: Kyrkan har ett budskap om ett bättre sätt att leva i gemenskap. I ett samhälle präglat av misstro ska kyrkan präglas av tillit. I ett samhälle präglat av rädsla ska kyrkan präglas av hopp. I ett samhälle präglat av polarisering ska den präglas av försoning. I ett samhälle präglat av utestängning ska den präglas av gästfrihet. På så sätt blir kyrkan ett tecken på Guds rike.
Detta är därför alternativen till kristen nationalism: Att välja kärlek framför rädsla som drivkraft för kristet engagemang. Att bygga inkluderande gemenskaper över politiska, etniska och kulturella skiljelinjer. Att skapa utrymme för dialog och svåra samtal snarare än polarisering. Att motstå auktoritära tendenser och verka för social läkning och rättvisa.
Ingen helighet utan social helighet
Detta tänkande är djupt förankrat i den metodistiska traditionen. När Building Beloved Community talar om demokrati, mänskliga rättigheter, kampen mot rasism och omsorg om migranter är syftet inte att göra kyrkan till ett politiskt parti. Tvärtom handlar det om hur social helighet ser ut i praktiken.
Ur metodistisk teologisk synvinkel är arbetet med att bygga upp en ”beloved community” inte bara ett socialt projekt, utan ett uttryck för helt centrala delar av vår förståelse av den kristna tron.
Kärleken som teologins centrum: Metodismen är djupt förankrad i övertygelsen om att Gud är kärlek. För Wesley är målet med det kristna livet att växa i kärlek till Gud och vår nästa. ”Beloved community” är just en gemenskap där kärleken får ett socialt och konkret uttryck. Därför kan man säga att uppbyggandet av en sådan gemenskap är en naturlig följd av metodismens grundläggande förståelse av frälsningen som en förvandling till kärlek.
”Ingen helighet utan social helighet”: Denna välkända formulering av Wesley understryker att lärjungaskapet måste få konsekvenser för hur människor lever tillsammans, hur makt utövas och hur samhället organiseras. Detta gör ”beloved community” till något helt centralt. Om den kristna tron alltid har en social dimension, måste kyrkan också verka för en gemenskap som präglas av rättvisa, inkludering, fred och försoning. Detta är inte ett tillägg till evangeliet, utan en del av evangeliets verkan i världen.
Guds nåd verkar i alla människor: Metodismen lägger stor vikt vid att Gud genom sin nåd verkar i alla människor, även innan de kommer till tro. Därför är allas människors värdighet och gudagivna värde viktigt. Denna teologi ger en stark grund för den ”älskade gemenskapen”. Om Gud redan verkar i alla människor kan ingen avskrivas eller reduceras till en fiende, främling eller motståndare. Tvärtom måste den gemenskap vi strävar efter att förverkliga vara öppen, inkluderande och präglad av respekt för allas mänskliga värde.
Kopplingen mellan personlig och samhällelig förvandling: Gud frälser inte bara enskilda människor; Gud verkar också för att förnya relationer, samhällen och strukturer. Gemenskapen mellan människor blir ett tecken på Guds rike, där människor lär sig att leva tillsammans på nya sätt präglade av rättvisa, barmhärtighet och ömsesidigt ansvar.
En koppling mellan tro och samhällsansvar: Historiskt sett har metodismen varit starkt engagerad i frågor som fattigdom, utbildning, slaveri, arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter. Vi ser tron som ett kall att aktivt delta i samhället för att främja det gemensamma bästa. Uppbyggnaden av den ”älskade gemenskapen” (beloved community) för denna tradition vidare. Det handlar om att skapa samhällen där alla människor kan blomstra, där makten fördelas på ett ansvarsfullt sätt och där de mest utsatta blir sedda och skyddade.
En gemenskap över gränserna: Metodismen är en global och konnektionell kyrka. Den betonar att kristna är förenade över nationella, etniska och kulturella gränser. Detta stämmer väl överens med Martin Luther King Jr:s vision om ”beloved community”, där människor möts som syskon i Guds familj snarare än som medlemmar i konkurrerande grupper. Gemenskapen mellan oss är större än nationella, politiska eller kulturella identiteter.
World Methodist Council för vidare arvet
Även mötet i World Methodist Council i San Salvador i augusti handlade om social helighet. Temat var: ”Guds rike är rättfärdighet, fred och glädje i den Helige Ande” (Rom 14:17). Från vår regionalkonferens deltog Ingull Grefslie, Thomas Risager och jag.
I ett pastoralt brev från mötet understryks det att tron aldrig kan begränsas till privat fromhet. Evangeliet kallar kristna till relationer präglade av rättvisa, försoning, medkänsla och hopp. Därför måste kyrkan engagera sig i frågor som människovärde, fredsbyggande, migration, fattigdom, ekologisk hållbarhet, digital rättvisa och mänskliga rättigheter.
Vidare beskriver deklarationen från mötet hur ekonomiska, politiska, tekniska, ekologiska och sociala utmaningar i vår tid hänger samman i vad som kallas en ”polykris”. Svaret är inte tillbakadragande, utan aktivt deltagande i Guds verk för mänsklig blomstring, fred, rättvisa och försoning.
Särskilt intressant är betoningen på människans värde. Deklarationen formulerar det så här:
»Människans värde är en gåva från Gud. Mänskliga rättigheter är mänsklighetens försök att skydda denna gåva.« Här återfinner vi den klassiska metodistiska kombinationen av tro och samhällsansvar.
Världen är vår församling
Ett annat genomgående tema i dokumenten från World Methodist Council är Wesleys kända uttalande: ”Världen är min församling.”
I en tid då många utmaningar överskrider landsgränser betonar rådet behovet av internationellt samarbete, fredsbyggande och ansvarstagande. Ingen nation kan lösa vår tids utmaningar på egen hand. Därför uppmanas metodister att aktivt delta i samhällslivet, det civila samhället och demokratiska processer.
Det är värt att notera att rådet särskilt lyfter fram migranter, flyktingar och fördrivna människor. Dessa ska inte i första hand ses som politiska problem eller ekonomiska faktorer, utan som människor skapade till Guds avbild. Deklarationen slår fast att ”alla mänskliga rättigheter är migranternas rättigheter”.
Under vår vistelse i San Salvador fick vi också besöka Oscar Romeros hem, kyrkan där han sköts och domkyrkan där han verkade. Romero var en katolsk ärkebiskop i El Salvador som levde mellan 1917 och 1980. Som ärkebiskop i San Salvador blev han känd för att tala de fattigas och de förtrycktas sak och för att kritisera våld, orättvisa och brott mot de mänskliga rättigheterna under den politiska konflikten i landet.
Den 24 mars 1980 sköts och dödades Romero medan han höll mässa. Han är en symbol för mod, rättvisa och kampen för de mänskliga rättigheterna. År 2018 helgonförklarades han av påven Franciskus inom den katolska kyrkan.
Romero är, av uppenbara skäl, viktig för alla i El Salvador, inte bara för katoliker. Även för metodistkyrkan i landet är han en central förebild.
Den metodistiska sociala bekännelsen
När World Methodist Council sammanträdde i Nairobi 1986 antog rådet en social bekännelse som fortfarande står som en sammanfattning av det metodistiska samhällsengagemanget (detta är alltså en annan bekännelse än den vi ofta kallar ”Vår sociala bekännelse”, som är en bekännelse inom The United Methodist Church och en del av våra sociala principer). En svensk översättning kan lyda så här:
Vi tror på Gud, världens och alla människors skapare, och på Jesus Kristus, som blev människa bland oss, som dog och uppstod igen, och på den Helige Ande, som är nära oss för att vägleda, stärka och trösta.
Vi gläder oss över varje tecken på Guds rike: när människovärdet och gemenskapen värnas, när kärlek, rättvisa och försoning kommer till uttryck, när människor visar osjälvisk omsorg om andra, när Guds gåvor förvaltas så att alla får nog, och när jordens resurser används på ett ansvarsfullt sätt.
Vi bekänner våra synder, både personligen och som gemenskap: när människovärdet kränks på grund av ras, klass, ålder, kön, nationalitet eller tro; när människor utnyttjas genom girighet och likgiltighet; när makt missbrukas i personliga, lokala, nationella och internationella sammanhang; när trygghet söks genom militära och ekonomiska maktmedel som hotar människoliv; och när tekniken missbrukas på sätt som utsätter jorden och allt liv för fara.
Vi förbinder oss, som enskilda människor och som gemenskap, att följa Kristi väg:
att ta upp vårt kors, att sträva efter ett liv i överflöd för alla människor, att kämpa för fred, rättvisa och frihet, att våga leva i tro, hopp och kärlek, samtidigt som vi ber om att Guds rike må komma på jorden såsom i himlen. Amen.
Kyrkans identitet i vår tid
Kyrkan finns inte för sin egen skull. Den finns för världens skull. Detta är budskapet både i ”Building Beloved Community” och i de nyligen antagna dokumenten från World Methodist Council. När rädsla och polarisering växer är frestelsen stor att dra sig tillbaka och skydda sina egna intressen. Metodismen väljer dock att hålla fast vid detta: Vi sänds ut – mot världen, mot vår nästa, mot den främmande, mot den som lider och till och med mot den vi är oense med.
Det är detta som metodismen alltid har försökt påminna oss om: Guds nåd är personlig, men den är aldrig privat. Den skapar lärjungar som älskar Gud och tjänar världen. Det är social helighet. Det är metodistisk kristendom. Och det är fortfarande kyrkans kallelse i dag.
Översatt med hjälp av artificiell intelligens (DeepL.com)
PHOTOS
001 From right: Ingull Grefslie, Thomas Risager and Knut Refsdal represented the Northern Europe and Ukraine Regional Conference at the World Methodist Council meeting in El Salvador in August 2026.
002 The altar in the church where Óscar Romero was shot while celebrating Mass.
003 Knut Refsdal in the cathedral in San Salvador where Óscar Romero served as Archbishop.
