Det hjälps inte, livet går vidare. Om en och en halv vecka är det dags för inbandning av tv-gudstjänst med ca. 40.000 tittare. Vidare behöver vi hitta ungefär tre nya medlemmar till församlingsrådet. För att klara av den kommande renoveringen behöver församlingen antingen sälja en del egendom, öka kollekten med många hundra procent eller hitta på kreativa insamlingsjippon. Vi behöver fler som vill hjälpa till med att leda söndagsskolan, dagssamlingen, olika smågrupper osv. Samtidigt fastnar vi lätt i små detaljer. Vi kanske irriterar oss över ”dammtussar”, tappar vårt fokus och ser inte det tempel vi istället borde bygga. Jag läser Bill Hybels och funderar om han har något smart att komma med i sina böcker om framgångsrikt ledarskap. Han är just nu en ”guru” för små pastorer med stora drömmar. Kanske han har skrivit något om ”dammtussar”?

Hybels & co (i det här fallet Craig Groeschel ) slår fast att en församling behöver ”det” för att kunna bli framgångsrik. I boken börjar han med att förklara att man inte kan förklara ”det” och att det inte finns några system för att få ”det”. Sedan förklarar han vilka system församlingar använder som har ”det”. En framgångsrik församling skall ha en ledare med en vision.

”I have a dream” är alltså ”det” som ledaren och ledarna bör ha. Dessa ledare med ”det” skall leda församlingsråd, gudstjänster, smågrupper osv. ”Det” skall smittas från ledare åt alla håll och kanter. Från gudstjänsten till smågruppen där visionen ”förankras”, blir jordnära.

Visst skulle det vara kul med smågrupper som samlas i hem på olika platser i vår bygd.
Grupperna kunde, tja, fungera som Alpha-, böne-, samtals-, cell- eller träffas-och-äta-grupper. Mat är viktigt. Speciellt om man som jag har rötterna från Malax storätar-släkt! Maten för församlingen skall helst serveras av lite olika kockar för att inte bli för ensidig.

”I have a dream”: Att gudstjänsterna skulle få samla alla möjliga människor. Detta går emot trenden idag. Helst skall man ha likatänkande individer med samma musiksmak, inkomst, IQ, utbildning och vem-vet-vad i våra församlingar. Nå, för Gud är väl allting möjligt? Helst skulle det få vara många olika blommor som blomstrar i församlingen. Självklart blir det diskussioner om ”dammtussar” om man talar olika språk, men det spelar ingen roll. Alla skall få blomma! Eller?

”I have a dream!” Att musik från himlen skulle få väcka församlingen. Att den skulle bli så stark att vi måste vakna upp, höja blicken från vardagens ”måsten” och inse att den som har den största drömmen för församlingen och de vackraste tankarna om dig är Gud själv. Det är inte dags för församlingen att somna in lungt och stilla. Församlingens ”vision” kanske inte bärs av miljoner människor. Det gjorde inte Martins ”I have a dream” i början heller. Församlingens vision bör handla om ”det”, att få den ”första kärleken tillbaka” och att de som inte ännu mött Jesus möter ”den första kärleken”. Bill Hybels har sagt att ”församlingen är världens hopp”. Församlingen är hopplös utan ”det”. Med ”himmelsk musik” som ”stör”, tänder, väcker så kanske vi kan förmedla hopp. Hm, kanske jag får avsluta med en mening som jag hoppas du förstår rätt: Jag hoppas, drömmer om att vi skulle bli en församling med ”störda” människor!

Ha det gott och lev!
Leevi.

Tisdag
Jag håller utsikt efter en ny bil. En bekant hade haft en Pontiac som han varit nöjd med. Han tyckte absolut jag skulle åka och provköra bilen! Bilen hade sålts till en verkstad som gått igenom bilen och bytt allt möjligt på den. Nu hade verkstaden haft bilen ett år, den var klar och skulle besiktas.
Besiktningen gick utmärkt men på vägen tillbaka till verkstaden började motorn brinna. Det bidde ingen provåkning... alls.

Onsdag
Teknikens underverk mobiltelefonen är rolig så länge den fungerar. När det endast går att använda ungefär hälften av bokstäverna så blir livet en utmaning för de som mottager sms i stil med: ”Hei iak riker #ig sin” istället för Hej, jag ringer dig sen.

Torsdag
Datorer! Finns det något mer spännande? Har tillgång till fyra stycken som alla har sina egna personligheter! Att försöka få dessa gamla
maskiner att klara av nya program och uppdatera virusskydd kräver tålamod och åter tålamod. Som ”hjälp” kan man då köpa anti virus program och försöka installera dem. Ett lugnande piller borde medfölja programmen! Om man inte har problem så får man. Denna sida tog
ungefär 15 timmar att skriva med hjälp bl.a. av dessa fantastiska maskiner!

Läste i Vasabladet att stadsdirektören i Vasa antagligen kommer att få 9 månaders lön om han gör bort sig och blir uppsagd. Ja, så sägs det alltså inte, utan det sägs ”i fall något händer”. Jag funderar. Tänk vad tråkigt om något aldrig skulle hända i livet. Om något händer räcker det nog inte med pengar!

Om något händer. Det kan hända att vi sover tryggare, håller oss lugnare om vi använder uttryck, eller får ersättning i fall något händer. Men
egentligen skulle nog stadsdirektören behöva mycket mer pengar. Den där struntsumman räcker ingenstans när livet närmar sig sitt slut. Det finns bara ett enda ”kraft-uttryck” som verkligen kan hjälpa. Det finns bara en ersättning som ersätter allt vad vi ställt till med i livet.

Hur detta formuleras kan se olika ut men här är ett exempel.
”Gode Gud, jag har gjort bort mig så totalt att mitt liv går i konkurs, kan du ta hand om skiten och ge mitt ett nytt liv genom Jesus Kristus i stället?” Om paniken är nära kan också det räcka med ett enda ord för att få livets bok i himlen att få ett nytt namn på listan, kodordet är ”Jesus”.

I efterhand kan jag skratta och le åt veckan. Ibland var ju händelserna direkt Guds vägledning, ibland resultat av min snålhet, lathet eller annat. Jag vet att vad som än händer i livet har jag ändå mitt ”kapital”, mitt liv i säkra händer. Mitt namn är skrivet i en bok dit inga virus hittar eller där inga skyddsprogram krånglar. Och om nu livet ibland verkar sakna någon
bokstav, vad gör det? Livet är ju härligt, skönt och jag är glad över att något också faktiskt händer.

”Skot om ir.”

Leevi

Jag har en bekant som haft besvärlig astma, var arbetslös och fick cancer. I våras blev hon helad från cancern, astmas försvann på ett annat möte och ett nytt jobb fick hon i höst.

En pojke fyllde 16 för några veckor sedan. Han fick en motorcykel och ett kort. På kortet stod det ”Kör inte så fort att din skyddsängel inte hinner med”. I förra veckan hörde jag att han hade frontalkrockat med en bil. För min inre syn såg jag honom som en ”mumie”, ett gipspaket. Hans syster såg glatt på mig och talade om att han har ”lite ont i benet”. Man har inte ”lite ont i benet” om man frontalkrockar med en bil, om nu inte skyddsängeln faktiskt är med.

En bekant som blivit helad från MS tappade totalt känslan i ena benet för två veckor sedan. Det ordnades en bönering och då han var vid sjukhuset så fick han känseln tillbaka innan undersökningen hann börja.

Samma vecka hände massakern i Kauajoki…
Samma vecka tappade någon allt hopp.
Samma vecka fick någon uppleva ännu en dag i helvetet i hemmet.
Samma vecka blev någon offer för meningslöst våld.

En spetälsk kom fram till Jesus en gång och sa "Herre, om du vill, kan du göra mig ren." Jesus räckte ut handen och rörde vid honom och sade: "Jag vill. Bli ren!" Genast blev mannen ren från sin spetälska.” (Matt 8:2-3)

Vem i vår närhet skall få höra att man kan bli fri från all sorts ”spetälska” oavsett om den är fysisk eller psykisk. Räcker det med att du jag hört Jesu ord ”Jag kan, bli ren” och blivit ”rena” och befriade. Eller borde fler få höra det? Finns det spetälska i vårt samhälle som Jesus inte rår på?

Om det Jesus sade och gjorde faktiskt var sant. Vad betyder det? Om Jesus talade sanning, vad skall vi göra med honom, vad gör du med honom? Vad betyder dessa ord för dig, för oss?
(Joh 14:6) Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
(Joh 6:35) Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.
(Joh 8:12) Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."
(Joh 11: 25-26) Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?"
Om Jesus verkligen var och är Guds son… vad skall du göra med honom? Det är bara en idiot som kan säga det Jesus sade om han nu hade fel. Men en idiot är inte så farlig att man behöver korsfästa honom. Vi har en hel del människor på sjukhus som påstår att de är Elvis, Napoleon, att de kan det ena eller andra. Om Jesus inte var en idiot så kanske det alltså betyder att han talade sanning. OM han talade sanning, vilka konsekvenser har det då? Om han var och är Guds son, så kanske han vill och kan hela, rena och befria ännu idag, eller?
I Romarbrevet 10: 9-10 står det skrivet: "Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst."
Det finns ingen ”spetälska” som Jesus inte kan hela. Det finns ingen fysisk eller psykisk sjukdom som Jesus önskar oss människor. När Jesus rör vid människor händer det något. Det kan de människor vittna om som jag berätta om i början. Jesus rör fortfarande människor. Vill du, vågar du bli rörd? Vill du, vågar du berätta det vidare? Vågar du göra skillnad? Eller är din Jesus en god och snäll människa men dock en dåre som inte kan, aldrig kunde göra något i verkligheten?

Vad skall du göra med Jesus?

Leif Galls, pastor

”Allt är möjligt för den som tror”.

Pastor Björn Elfving har ofta predikat över temat ”allt är möjligt för den som tror” och man kan i princip säga att det är hans motto.

Det finns många historier om ”Nalle” och jag vill berätta en av dem.

Det skulle bli bussevangelisation i Lappfjärd den här regniga dagen.
Teamet bad att det skulle vara uppehåll mellan kl. 13-15 så att de kunde evangelisera enligt planerna. kl. 12.45 sprack molntäcket upp och solen kom fram! Man hade tänkt dela ut ballonger, man hade gasen men saknade ”ballong-snören” . De sökte snören i butiken i Lappfjärd men där råkade man just denna dag inte ha några snören överhuvudtaget.
Nalle ”råkade” berätta det här till en bekant som ”råkade” komma förbi medan en man samtidigt ”råkade” komma ut från butiken.

Nalle sade ungefär så här i samtalet med den bekanta: ”Gud måste ordna det här på något sätt så att vi får snören till ballongerna”…
Mannen som kom ut ur butiken gick raka vägen till bilen, plockade ut två knippen med riktiga ballongsnören med brickor som gör att ballongerna hålls fast. ”Jag hörde att ni behöver ballongsnören” säger mannen och ger de båda knippena med ballongsnören till Nalle, allt med solen sken allt starkare...
Det började regna igen efter kl.15 när teamet var färdiga och det regnade hela kvällen.

Banal historia kanske men helt underbar och dessutom så ”typiskt Nalle”! Nalle har predikat och undervisat i Vasa sedan 1979 och jag hoppas att vi har tagit budskapet till oss och kan föra vidare att ”allt är möjligt för den som tror”.

Vi önskar Nalle en skön fortsättning på livet och önskar familjen Elfving all Guds välsignelse!

Jesus sade till honom: "Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror."
Folkbibeln

Jesus sade: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror."
Bibel 2000

Leif Galls, pastor

Vi vill vara/göra lärjungar

Under de senaste fem åren har vår församling haft detta övergripande tema för sin verksamhet. Då vi startade med denna vision fanns förhoppningen att vi skulle kunna göra våra medlemmar och vänner medvetna om att varje kristen är en lärjunge. Att vara en lärjunge innebär både ett ansvar och ett uppdrag. En kristen är ”ett brev från Kristus” som läses av alla människor. (2Kor.3:2-3) En kristen har en kallelse att ”berätta om vad vi sett och hört .. det är vårt ärende” (1Joh.1:1-4) Och därtill har vi löftet: ”Jag är med er alla dagar..” (Matt.28:18-20)
Lärjungen visar genom sina handlingar och ord att han/hon tror på Jesus Kristus.
Att vara en lärjunge innebär också att vi vill hjälpa andra att vara lärjungar. Vi vill det bästa för dem också. Gud älskar alla och vill alltid vårt bästa. Det är budskapet som skapar förväntan, hopp och en längtan efter att få gemenskap med Jesus Kristus. Det leder till lärjungaskap.

Temat har kanske inte förverkligats såsom vi hoppades den gång vi beslöt om det. Samtidigt så är det aktuellt än idag. Vad har blivit eller lämnats ogjort? Varför blev det inte mera synliga resultat? Vilka resultat hade vi väntat oss - nya medlemmar, större gudstjänstdeltagande, flera grupper i församlingen eller hur hade vi tänkt att resultaten skulle kunna mätas? Då det gäller nya medlemmar så är resultatet litet gudstjänstdeltagandet har inte heller visat någon större ökning. Men gruppernas antal har ökat – bibelsamtalsgruppen, ungdomsgrupperna. Det är tre grupper som samlas idag, förutom bönegrupperna och dagssamlingen. Nya ansikten syns på våra samlingar, gudstjänsterna har berikats med både sång, musik och tal. Viljan till förnyelse finns bland medlemmar och vänner. Det visar Visionsgruppens framlagda tankar inför framtiden. Det finns ett danskt ordspråk som säger ”Husk tre T: Ting Tar Tid”. Detta gäller kanske alldeles särskilt i Guds tidtabell.

Då vi ser bakåt och bedömer det som skett i församlingen finns det mycken orsak till glädje och tacksamhet, men också till eftertanke och förebråelser. Vad borde vi ha gjort annorlunda, satsat mera på, lyft fram starkare på möten och gudstjänster? Det är lätt att döma, då vi har facit i hand. Nu behöver vi se framåt med vissheten om att Gud är med oss och att vi som Kristi lärjungar fortfarande får bära ut budskapet om att Gud älskar alla människor. Vi får var lärjungar och vi får göra lärjungar. Tillsammans kan vi det. Det är i enlighet med Guds vilja och då är det möjligt.

Ett tema ger riktlinjer, verktyg och målbeskrivning för det som vi tror är Guds vilja för församlingen. Vi behöver göra vår del i förverkligandet av målen på både kortsikt och på längre sikt. Då kommer Gud att utföra resten, och det är dock den viktigaste delen.

Vi firar snart Pingst. Då sände Jesus den Helige Ande till alla lärjungar och sade: ”Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.” (Joh.16:12-16)

Björn Elfving
pastor

Runebergsdagen. Vad vore ankdammen utan rättigheter som språk, egen kultur? I historien hittar vi också våra andliga mödrar och fäder. Det kan vara svårt att se det när man lever mitt i det. Men vi liknar varandra oavsett vilken kyrka / församling vi tillhör. Vi bör nog vara tacksamma mot våra föregångare. De är också de som format vårt land, våra lagar som trotts allt bygger på kristen grund!

Samiska nationaldagen 6e februari. Kan kanske få oss i ankdammen att också komma ihåg att det finns andra minoriteter i vårt land. Både äldre och nyinflyttade som söker sin plats bland oss andra. Det kan vara minoriteter som ibland saknar en samlingsplats. Tänk om
församlingen kunde få vara en oas både för ankdammens fåglar och andra Guds skapelser. En oas för "infödningar" och flyttfåglar.

Alla hjärtans dag 14e februari. Vem äger ditt hjärta? Alla?
Hoppeligen inte. Men målet att Kristus skall nå allas hjärtan genom oss kanske får vara vår vision. Ett hjärta i taget, helhjärtat…

Internationella kvinnodagen 8e mars på Filippas namnsdag. Satt för en stund sedan och lyssnade åter igen på en kvinna som kämpar med missbruk, liten lön, stressigt arbete och familjevåld. Vi är kanske för pryda att hjälpa henne men kanske det är dags att försöka?
Tänk om församlingen kunde erbjuda en god kram som värmer ett ensamt fruset hjärta? Å andra sidan, tror nog att många kvinnor skulle vilja uppleva en församling där de får en värmande gemenskap fast de skulle råka ha hög lön, lycklig familjesituation och nyktert liv!

Påsken blir i år väldigt ekumenisk för vår församling. Gott så! Det var ju inte bara för vår församling som Kristus dog och uppstod. Låt oss välsigna varandra och hälsa varandra med en helig ky..nå, kram då åtminstone! Jag tror att den uppståndne Kristus vill att vi skall ha gemenskap, uppmuntra varandra och glädjas tillsammans!

FKF:s sångarhelg bjuder oss på en "Idol" i Sion 29.3 kl 19. Det gör inget att det blir sent, du får sova en timme extra följande dag… Vad jag menar? Jo, vi går mot ljusare tider! 30 mars = sommartid! Lokalpredikantskursen 12e april kan kanske få ditt ljus att skina ännu starkare för oss andra? Vi behöver ledare. Människor som vill leda
bibelstudier, bönegrupper, smågrupper, gudstjänsten eller som vill predika. Människor som vill hjälpa till med att bygga upp guds rike och som vill dela sin tro på Kristus med andra!

Och till sist en hälsning från Paulus:
Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra såsom ni redan gör.
(1 Thess 5:11)

Leif Galls

På I Advent inleds det nya kyrkoåret, som har temat: Ett nådens år. Jag vill tillägga: Ett nådens år –från Herren. För det är Gud som kan ge oss ett nådens år. Vi tänker oftast på advent som en förberedelse för julen, en tid av förväntan, som sedan tar slut då julhelgen är över. Men advent är början på ett nådens år med Jesus Kristus, ett år då allt är möjligt - om vi tror.

Då församlingens verksamhetsår inleddes den 1 september talades det om att årets tema är: Vårt nästa steg. Vilket är det nästa steget? Vi har i församlingens också ett övergripande tema: Vi vill vara/göra lärjungar. Vi sade på samlingssöndagen, att ”lärjungaskap innebär att i Jesu gemenskap ”gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar”. En lärjunge är medveten om sin speciella uppgift och kallelse i det sammanhang hon eller han finns. Att vara en lärjunge innebär att vara medveten om Guds vilja och vara viss om att med den Helige Andens hjälp kunna förverkliga den. En lärjunge söker i bön och genom bibelläsning förstå allt mer om Jesu vilja. En lärjunge vill med Jesu hjälp göra lärjungar.”

Detta kändes inte omöjligt då. Nu börjar ett nådens år. Är vi fortfarande övertygade om att detta uttalande på samlingssöndagen är möjligt? Vill vi tro att det blir verkligt under kommande år?

Vi sade också: ”Med lärjungaskapet som mål inser vi att vi kunde göra mer och vi kunde börja ’gå’”. Vi behöver våga ta vårt nästa steg, lära oss att gå - gå framåt. Samtidigt vill vi också lyfta fram bönens betydelse.”

Vi inleder ett nådens år i tro och visshet om att Jesus, som föddes in i vår värld, är Guds Son. Han kom och kommer till oss för att vi skall tro – tro på att det omöjliga blir verklighet i våra liv och i församlingen. Jesus är med oss. Det omöjliga är möjligt. Han har resurser, han kan leda oss och låta oss få bönesvar.

Adventstiden inleder ett nådens år. Vi får be om det som verkar omöjligt. Vi får vara med om Guds gränslösa nåd och kärlek mot oss.

Må Gud låta oss alla få en välsignad adventstid, en fridfull julhelg och ett nådens år från Herren.

Nalle

Det finns allt för många i Vasa som har små och större problem. Det kan handla om ångest, depression, skulder, våld i hemmet, alkohol eller drogproblem osv. Prisad vare Herren?

Du vet att Jesus Kristus sade: Jag är livets bröd. Jag är uppståndelsen och livet, Jag är vägen sanningen och livet. Vad betyder det för dig, på allvar, just nu i verkliga livet?
Hur går det ihop att så många av oss kristna verkar vara de räddaste av alla fåren som finns i vår värld? Fast vi kanske är de som borde synas och höras mest just därför att vi funnit LIVET.
Är det så att många av oss troende lever våra liv mer eller mindre utanför samhället. Kanske lever i en ”sub-kultur”? Visst är det farligt ute i världen. Men var det inte vi som skulle leva i världen, inte av men i. Ibland verkar det som om vi kristna leva vid sidan om världen. Och i stället för att vara ljus och salt så är vi snälla, ljumma, lagom, tysta och en aning modlösa. Prisad vare Herren?

Nå, Gud som älskar alla barnen, till och med oss, förstår nog att vi vill alla väl och älskar alla fast det just nu inte märks så tydligt. Dessutom försöker vi faktiskt vårt bästa och det är ju mer än vad man kan säga om vem som helst. Vår lilla församling har faktiskt egna bekymmer med allt från ekonomi till en åldersstruktur som hindrar oss från att göra vad som helst. Vi är faktiskt hyggliga människor, räcker inte det, eller? Om nu Gud faktiskt skulle vilja göra något så använder han ändå inte oss, eller?

Du håller i din hand ett litet programblad från en liten församling som finns i en liten stad. Skulle det vara ett minus för Vasa om församlingen försvann? Skulle någon förutom de närmaste sörjande, sakna metodistförsamlingen?

Skulle bönelivet, andliga atmosfären, Guds ”soldater” minska i antal i Vasa om församlingen försvann? Skulle Guds rike ”skaka i fogarna” om vi skrotar namnet församling och blir Vasa svenska mys-pys socialförening i stället?
Jag tänker inte svara. Jag vill att du tänker en stund och svarar.

Vi, du och jag säger att vi är representater för Guds son!
Han som botar sjuka, älskar oss så att han var / är villig att dö på ett kors för vår, din och min skull. Det är vi som ”lämnat” allt, lämnat vårt liv i hans händer. Det är i oss som Helig Ande bor och verkar.
Det är vi som är Guds verktyg och folk just här, just nu.
Det är vi som är en del av de bästa andliga soldater han har i Vasa.

Låt mig vända på steken. Om du skulle vara den enda troende i staden. Skulle du ändra något i din livsstil? Skulle du våga vara kristen, en troende? Eller skulle du skämmas för korset, tron och eviga livet? Snälla, svara inte: ”ja men då skulle jag nog göra det ena eller det andra.” Det är nämligen NU vi lever.
Vi, du och jag lär vara några av dem som fått i arv en tro, ett liv som gått från kristen till kristen ända sedan Jesus bröt brödet med lärjungarna och visade dem vägen till eviga livet. Är vi värdiga att kallas kristna? Är vi värdiga att dela plats med Maria från Magdala, Jesu mor Maria, lärjungarna och Paulus i det eviga riket?

Nej. De var inte heller ”värdiga” men de förstod vad Jesus var.
Livets bröd, sanningen och livet. Det var hans rättfärdighet, hans sanning som gjorde dem till människor som gjorde skillnad. Vi äger liv och liv i överflöd och som övergödda får ser vi på när andra människor stapplar, faller och går under, prisad vare Herren, eller?

Leif Galls

Årets konferenstema i Grankulla var: "Vårt nästa steg..." Detta tema blir också vår församlings speciella årstema. Församlingens vision är Vi vill vara/göra lärjungar. Det är fortfarande aktuellt, det visar på en inriktning och på ett mål. Men samtidigt så behöver vi varje år fundera på hur "vårt nästa steg" ser ut. Var finns vår trygghet, vad håller vi fast i, år efter år?

Ibland kan vi tycka att vi inte går framåt som vi skulle vilja. Vi kan ha svårt att se vad som gör att vi inte kommer vidare. Med detta menar jag inte att vi stått på stället år efter år. Vi ser hur sången och musiken har utvecklats i församlingen och också ungdomsarbetet under senare år. Vi har flera aktiva medlemmar och vänner som tar sitt ansvar. Men är det så att vi fortfarande "kryper" och på så sätt ändå är begränsade? Lärjungaskap innebär att i Jesu gemenskap "gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar". En lärjunge är medveten om sin speciella uppgift och kallelse i det sammanhang hon eller han finns. Att vara en lärjunge innebär att vara medveten om Guds vilja och vara viss om att med den Helige Andes hjälp kunna förverkliga den. En lärjunge söker i bön och genom bibelläsning förstå allt mer om vad Jesus skulle göra om han var i min situation. En lärjunge vill med Jesus hjälp göra lärjungar.

Med lärjungaskapet som mål inser vi att vi kunde göra mer och vi kunde börja "gå". Vi behöver våga ta "vårt nästa steg", lära oss att gå - gå framåt. Under detta verksamhetsår kommer vi att på olika sätt lyfta fram bönen, som vårt redskap att lyssna in Guds tilltal, förstå hans vilja och ta till oss hans hjälp. Bönen hjälper oss att ta Jesus på allvar i allt vi gör. Vi kommer att tala om församlingsförnyelse, förstå vilka bindningar vi har och våga släppa taget om sådant som hindrar oss att gå framåt.

Församlingsrådet har deltagit i en konferens om församlingsutveckling och tillväxt som inspirerat oss att ta vårt nästa steg. I oktober ordnas tre veckokvällar kring temat: Hur inspirera vår församling till förnyelse.

Det går att växa som församling, det är möjligt att "lära oss gå". Alla kan vara/bli lärjungar!

Med stor förväntan går jag in i detta nya verksamhetsår...

Nalle

På vårkanten blåste det väldigt och vid stranden vreds en av stadens flytbryggor sönder av vågorna. Bryggan var byggd på flytande betongblock. Ett av de stora styroxfyllda betongblocken hade lossnat och slogs sönder mot strandstenarna.

Där stod en mycket gammal man med en planka som enda verktyg i sitt försök att rädda blocket från att förstöras… Vågorna som slog mot blocket sköljde över hela mannen. Han slutade först när två yngre män kom och bad honom ge upp sitt projekt. Mannen hade tydligen ingen tanke på att riskerna var stora att han skulle halka i och under blocket osv.

När man tänker på finländare och envishet så dyker kanske någon episod från våra krig upp i tankarna.
Det finns otaliga berättelser från våra krig om envisa finländare. Och alla de som då var både envisa och modiga har vi mycket att tacka för!

Det envisa finns nog nedärvt i ”folksjälen”.

Precis som dialekter kan avslöja vår identitet kan också våra vanor och ovanor visa andra till vilket folk vi tillhör.
En morgon vid Volvos fabrik i Göteborg kom endast tre arbetare till jobbet. Det var snöstorm och fruktansvärt väder.
Jag kan bra tänka mig varifrån dessa envisa arbetare härstammar.
Och vad har det här att göra med församlingen?
Antingen kan du lätt överföra bilderna på det ”andliga kriget” eller så har du kanske möjlighet att få upptäcka en ny värld.

Allt för många ledare i församlingarna liknar tyvärr den envisa mannen. De kämpar ensamma i stormar där utgången är rätt given.
”Vågorna” kommer att segra förr eller senare.
Eller så lämnar man ansvarsuppgiften åt sitt öde och flyr från det allt för svåra uppdraget. Men är det egentligen de kämpandes fel att de faktiskt är ensamma? Har de faktiskt sig själva att skylla?

En del församlingar är däremot så kloka att det vet att krig kan vinnas genom att många deltar. I en sådan gemenskap kan uppgifterna delas och arbetet organiseras så att det inte är för betungande för någon enskild part.

Ibland kan man hamna i svårigheter trots att man är många.
Då är det bra om hela gemenskapen är envis men också redan på förhand delat på ansvarsuppgifterna.
I Matteusevangliet 18:20 säger Jesus att vi skall samlas i hans namn och be om vad vi vill. Att dela bördorna men också glädjen i en gemenskap tillsammans med honom är något som han vill.
Han som är vår ledare vill dela både bördor och glädje tillsammans med oss.

Gemenskap borde inte bara vara arbete och bördor.
Vi människor behöver både vila och ”fest” för att må bra.
Framtiden för vår och andra församlingar kommer nog inte att bli lättare. Därför behöver vi vara kloka men kanske också fler som är envisa.

Jag hoppas du får en skön sommar med tid till kreativ vila.
Leif Galls

Jo det kunde jag väl.

Tog tag i en kabel och hann tänka att det kanske är ”jordningsfel” eller liknande..och så fick jag en stöt!
Hela armen kändes som då man dunkar armbågen i nåt vasst och armen känns ”elektrifierad”.

”Gelé-armen” fanns kvar hela dagen men följande dag var allt ok, armen verkade fungera utomordentligt men istället så..

Vid middagen i skolan kom en av köksorna med en flaska olivolja.
”Kan du få upp korken, jag får inte upp den!”

Tja, kan ju alltid försöka.
Tog ett papper som jag hade mellan handen och flaskan.
Ett stadigt grepp och så lät det ”KNACKS”..

Där stod jag med flaskan i ena handen och korken med flakshalsen i andra handen!
Det blev dödstyst i köket, tills jag frågade ”om det var nåt mer jag skulle göra”..
Köksorna fnittrade glatt..

Inte en skråma, inte ett enda splitter inne i flaskan..flaskhalsen gick rakt av!

På söndagen var det dags för radiogudsjänst i församlingen.

Ca 5minuter före allt började så tänkte jag flytta min jacka.

Längst bak i kyrkan vid ”bakdörren”, finns en klädhylla dit saker som ingen vet var de skall vara hamnar.. Bland kläderna fanns en såg som jag inte märkte. Istället för att hitta klädkroken att hänga jackan på så körde jag långfingret rakt in i sågbladet!
Plåster? Jo, det fanns säkert någonstans men ..lindade in långfingret i WC-papper och så var det dags att börja.

Där står man då och visar ”långfingret” åt församlingen, visserligen inlidat i WC-papper.. tur att det inte var TV-gudstjänst!!!

Ljudet i festsalen blev fixat, inte ett surr! Festen blev mycket bra!

Olivoljan var det inget fel på, konstaterade köksan efter att ha silat oljan genom melittafilter!

Radiogudstjänsten blev nog så som en radiogudsjänst skall vara, förmedlare av Guds ord, en förmedling av församlingens stund med Gud, tillsammans med lyssnarna.

Hur var den här veckan egentligen??
Var det idel olyckor och bedrövelser eller var det en lyckad vecka?

Hur ser din vecka ut, hur ser ditt liv ut? Vad ser du?

Ser du bara ”drulleriet”, bedrövelsen eller ser du det positiva som sker? Vad ser du när du ser dig själv? Vad ser du när du tittar på ditt förhållande till Gud?
Ser du en förtappad drulle som Gud kanske räddar om han har lust eller ser du ett barn som kommit hem om kvällen och fått möta en famn, Guds famn?

Vad är det du ser när du ser Jesus?
Ser du bara en död korsfäst Jesus eller ser du en korsfäst Jesus som uppstått och som krossat dödens makt?
Ser du såren, lidandet, törnekronan eller ser du också en Messias som helar, frälsar och som i makt och majestät snart kommer och hämtar sin församling?
Vad är det du ser?

Leif Galls
pastor

Jag vet inte hur länge pojken fick vänta i regnet och rusket. Men jag är övertygad om att pappan kom förbi, stannade upp och tog pojken med sig i bilen.
Stannade pojken i regnet hos sin kamrat tills pappan kom? Eller gick han hem? Hur skulle jag ha gjort i en liknande situation, stannat eller gått vidare? Jesus har lovat att komma till oss - komma förbi för att vi skulle få möta honom. Han har låtit budet gå. "Jesus utsåg ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig till varje stad och plats dit han själv ämnade sig" (Luk.10:1). Det är ett uppdrag för oss än i dag. Vi får berätta för människor om att Jesus är på kommande. Att de kan vänta honom när som helst. Det skulle ju vara tråkigt om Jesus kom förbi och ingen visste om det - eller att pappan skulle komma och kamraten inte hade fått höra det. Båda två skulle säkert vara besvikna. I dessa adventstider är det alldeles särskilt viktigt att vi kristna berättar om att Jesus vill komma på besök. Vi behöver tala om hur vi skall känna igen honom - för han kommer troligen inte "med pompa och ståt", utan kanske i en skepnad av ett barn, eller en ensam man eller dam - eller kanske i en påtaglig närvaro i gemenskapen. Men Han kommer, det kan vi vara övertygade om. Hoppas att vi har tid och tålamod att  vänta tills han kommer förbi.

Väntan kan ta tid, precis som för Johannes Döparen, då han i fängelset sände sina lärjungar till Jesus och frågade: "Är du den som skall komma, eller skall vi vänta någon annan?"  (Luk.7:19)

Det kan ibland kännas som om vi har missat tillfället då Jesus kom förbi. Det är då viktigt att vi kan visa på resultatet av Jesus besök. Det kan vara vårt eget vittnesbörd om hur vi mötte Jesus. Eller att peka på det som hänt i människors liv när de tagit emot Jesus då han kom
förbi. Vi kan hjälpa människor att stanna upp för att lyssna på Jesus röst eller ta oss tid att be honom komma till dem. För Jesus vill komma till var och en som väntar på honom, som vill ha besök, som håller ut fastän andra går vidare p g a att omständigheterna inte verkar vara sådana att Jesus skulle komma. Jesus sa till Johannes Döparens lärjungar: "Gå och berätta för Johannes vad ni sett och hört: blinda ser, lama går, spätelska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud." (Luk.7:22) Jesus har kommit och han kommer.
Den som väntar med förväntan kommer att få höra både änglasång och barnarop: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Vår frälsare har kommit, han är Messias Herren. "Och en stor himmelsk här prisade Gud: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt". (Luk.2:10-11, 14)  "och de hörde hur barnen ropade: Hosianna, Davids son". (Matt.21:15b)

Det är kanske så att när vi minst anar det så är Jesus hos oss. Vi hör budskapet, förnimmer änglasången och ser barnens glädje. Jesus har kommit, han har stannat upp hos oss, han är med i gemenskapen. Då är lyckan gjord - precis som för kamraten, när pappa stannade bilen och sade: Kom med.

Jesus har lovar komma förbi - är du förväntansfull och tålmodig, så skall du få se att han stannar upp och du får gemenskap med honom. Du får glädjas, du får frid i ditt liv för du är utvald tillsammans med oss andra. En fridfull förväntan, en god julhelg och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.

Björn Elfving,
pastor

Det är sant att metodistkyrkan anser sig vara en väckelserörelse. Dess uppgift är att väcka människor till eftertanke ifråga om sin livssituation, om sitt förhållande till Jesus Kristus och till Gud.

”Du behöver bli frälst” var väckelseropet i forna dar. Sanningen gäller än idag. Vi behöver ta ställning för Jesus för att bli frälsta. Vi behöver än idag höra Petrus svar på människornas fråga: Vad skall vi göra för att bli räddade? ”Petrus svarade: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder” Apg.2:37-38 Då metodisterna började sin verksamhet i Finland för drygt 125 år sedan, vad väckelsebudskapet det som berörde människorna. Människorna samlades för att lyssna till väckelsepredikanter. Människor tog till sig budskapet och omvände sig och blev frälsta.

Vi behöver än idag få lyssna till ett väckelsebudskap, som skulle få oss att se vår egen situation ur Guds perspektiv. Vi behöver förstå Hans vilja som kan hjälpa oss till ett meningsfullt liv med mål, mening och innehåll. Vi behöver få höra att vi är älskade av Gud, vi är värdefulla i Guds ögon. Gud har i Jesus Kristus gjort allt för att vi skall kunna få en personlig relation till levande Gud.
Frågan är om vi idag är en väckelserörelse – likt den då metodistkyrkan växte fram i Finland i slutet av 1800-talet? Jag hoppas att vi har utvecklats på så sätt att vi har hållit oss vakna i varje tidsperiod, också i dagen värld. Budskapet är lika sant och lika radikalt och lika livsviktigt som det alltid har varit. Men väckelsepredikan behöver uttryckas på ett nytt sätt. Gamla tidens väckelsemöten är ute, den känslomässiga förkunnelsen går inte hem idag. Vi behöver väckas. Det behövs väckelsepastorer. Vår värld behöver ta ställning för Jesus Kristus för att överleva. Detta är fortfarande budskapet till dagens människor.

Jag gläds över att vi i höst får fira Vasa svenska metodistförsamlings 125 år jubileum som samtidigt är Metodistkyrkans 125 års jubileum i Finland. Detta går av stapeln den 5-8 oktober. Det kommer att hållas ett jubileumsseminarium, jubileumsfest och högtidsgudstjänst. Jag gläds också över att vår biskop Øystein Olsen och alla församlingsarbetare från både de finsk- och svenskspråkiga metodistkyrkorna i vårt land deltar. Vi behöver tillsammans förstå vad dagens och morgondagens ”väckelserörelse” innebär för oss som metodister.

Jag skulle vilja fungera som en ”väckelsepastor” av idag. Samtidigt skulle jag också vilja hjälpa människor att vara Jesu Kristi lärjungar. Vi behöver förstå att Gud har en uppgift för oss alla, att vi är värdefulla för Gud och därför också för våra medmänniskor.

Ännu har Metodistkyrkan en uppgift i vår tid och i framtiden såsom den hade igår, då den kom till Vasa och Finland på 1880-talet.
Med hopp om stor uppslutning på vårt 125 års jubileum

Nalle, väckelsepastor?!

Han som styrde blev så till sig att han började köra efter den långörade stackaren. Tänk om man kunde nappa tag i öronen, sa han. Haren vände och simmade tillbaka varifrån den kom. Då vi kom i land verkade det inte vara någon smart idé att åka hem och berätta: ”När vi åkte hem såg vi en hare simma! ”Det kan hända att någon skulle ha undrat om vi smakat flugsvamp eller fått hembränt ”kaffe” av någon fiskargubbe, bäst att vara tyst alltså.

Att vara kristen och få vara med om något ”häftigt” ett bönesvar, se nådegåvor i funktion, kan vara som att få se en hare simma. Det kan vara svårt att förklara. Den som hör om fantastiska upplevelser kan bli avundsjuk och fundera ”varför får aldrig jag uppleva något, tror jag på fel sätt?” Ibland i vår religiösa utveckling kanske vi jagar efter upplevelser eller t.o.m. lär oss olika mönster, böner för att få det där lilla extra ”rätta” som ”krävs”.

Jag glömmer aldrig den där religionsprofessorn som i sin ungdom var med i en rörelse som ”jagat upplevelser” och som blev ”svärmare”, en lite religiös sekt. Professorn blev ”bränd” och mådde väldigt dåligt av hela historien. Han blev religionspsykologen som vigde hela sitt liv åt att bortförklara alla övernaturliga religiösa upplevelser som psykologiska fenomen.

Som pensionär skulle han en morgon hålla morgonandakt men hittade inte andaktsboken. Han började be utan bok. Han tackade för morgonen, Guds nåd m.m. Efter en stund gick tackande över i tungotal. Gubben som hade fått hög lön för att bortförklara att allt dylikt var nonsens, han satt i köket och prisade Gud genom tungotal!!! Tala om harar som simmar!

Han är nog inte ensam om att ha varit med där man jagat andliga upplevelser. Man har bett de ”rätta” bönerna och sjungit de ”rätta” sångerna för att komma upp i ett ”andligare plan.” …Mötet var häftigt men ensamheten efter var värre. Den som jagar efter mycket..

Många har känt befrielse då man kommit bort från dylika rörelser, församlingar eller dominanta ledare. Tron kanske t.o.m. blev en alltför tung ryggsäck att släpa på. Kanske kom man med för att se ”när harar simmar.” Men harar simmar när de har lust eller behöver. Nådegåvorna och Andens verk kommer till uttryck då Anden vill eller behöver, inte när vi tycker att vi bett rätt bön och varit i rätt stämning.

Visst är det så att vi skall vara öppna för Andens verk. Professorn jagade inte tungotalet den där morgonen. Det var inte en konferens med härliga sångare och den dyraste evangelisten. Han satt ensam i köket och började med att tacka Gud för morgonen. Guds nåd var att denna ”brända” man skulle få uppleva något som stärkte hans tro, en gåva, given utan motprestationer. Varför just där, just då? Ingen aning, Guds vägar förstår jag mig inte på, jag bara konstaterar, harar simmar ibland, ibland inte. Om det behagade Gud att låta gubben få uppleva äkta tungotal som bevis för sin kärlek så är det bara att vara glad och tacka Gud tillsammans med honom.

”And-jakt” är en sak och Andens-gåvor är ofta nog något annat. Sök, javisst men ingen blir glad över ett Guds barn som blivit bränt.
Den största gåvan ”gubben” trots allt upplevde den där morgonen var total kärlek, förlåtelse och upprättelse. Gud älskar inte upplevelser och känslor i första hand, Gud älskar människor!

Leif Galls

Påskens budskap är att Jesus blev korsfäst, dödad och begraven men uppstod igen. Det speciella är att Jesus hade sagt att det skulle gå så här. Profeter hade talat om det under flera hundra år, bl.a Jesaja. Orsaken till Jesu död var att människorna inte ville tro på Gud. Man ville förneka att Jesus var Guds Son. Samma förnekelse kommer människor med än idag. Man vill inte tro. Det skulle föra med sig konsekvenser i det dagliga livet. När budskapet om att Jesus efter tre dagar uppstod från de döda, blev det beviset på att Han verkligen är Guds Son. Jesus lever, Han är vår frälsare, räddare. Han hjälper oss människor. Det märkliga är, att de som tro på Jesus Kristus börjar leva på ett nytt sätt. Livet får mening och innehåll.
Kärleken och omtanken om medmänniskorna tar sig konkreta uttryck i goda gärningar. Den som är kristen tänker inte bara på sitt eget bästa. Samtidigt växer kärleken till Jesus. Han finns nära, hjälper, ger råd att handla rätt. Ja, tron på Jesus blir en ny livsstil.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.

Läs gärna ”Lilla Bibeln”, Johannes evangelium 3:16. Det är Guds budskap och löfte till oss alla. Genom att be till Jesus Kristus skapas kontakten – det kanske leder till att man blir medveten om att man måste be Gud om förlåtelse för synder - allt som har skilt oss från Guds vilja. Men vi får hjälp att kunna be om förlåtelse och ge förlåtelse då så behövs.

Påskens budskap är, att Jesus dog för att vi skulle få leva. Jesus uppstod och lever, så att också vi kan leva om än vi dör.

”Jesus lever och ger oss att äta av livets bröd.”

Björn Elfving
pastor

Police-låten går ut på att en människa känner sig ensam, skickar flaskpost och väntar. Inget händer men så plötsligt en morgon ser han miljontals flaskor med brev från ensamma människor.

Märkligt det här med ensamhet och känsla av att vara oförstådd, utanför, utlämnad m.m. Den känslan kan drabba en människa var som helst; i äktenskapet, församlingen, jobbet, bland vänner och släktingar.

Drabbar detta kristna? Att det gör! Och ändå vet vi att Helig ande finns inom oss, att Jesus aldrig lämnar oss, eller vet vi?

En hel del som inte är aktiva längre brukar säga ”ingen besökte mig, ingen från församlingen har frågat hur jag mår”. Också bland aktiva och kanske speciellt bland äldre så står ”hembesöket” högt på önskelistan.

Vad bryr man sig om psalmer, ekonomi, former på gudstjänster när man likaväl känner sig ensam så fort man kommer hem. En del löser ensamheten genom att isolera sig. Andra genom att bli nästan hyperaktiva i olika fritidsaktiviteter medan en del kanske arbetar mycket mer än de skulle behöva. Ungdomar brukar ibland tro att om de träffar ”prinsessan/prinsen” så skall de aldrig mer behöva känna sig ensamma.

Hur lösa problemet? Vissa tror att pastorn bär felet och om han bara besökte alla så skulle allt vara fixat. Eller om man anställer en hembesökare? Jag vet inte om du märker hur dum tanken egentligen är. Anställa någon för att bli min ”vän”…funkar inte så bra kanske i verkligheten.

Vilken idé har mest framgång i ditt sammanhang? ”Vad du vill att andra skall göra för dig skall du göra för dem” eller ”ingen bryr sig om mig, det är bara jag som bryr mig om mig”.

Om flera känner sig ensamma i ditt sammanhang…vad vore det mest logiska sättet att lösa problemet?

Att isolera sig, att skylla på pastorn eller någon annan, eller att börja träffas.
Jag menar inte att träffas på det sättet att man ser varandra i nacken i en timme och sen går hem utan att träffas och umgås på riktigt.

Där två eller tre samlas i mitt namn…betyder väl också gemenskap, att få uppleva uppskattning, att få bekräftelse på att man finns. Borde betyda att man är viktig för någon annan. Är du ensam? Snälla vän, vänta inte på att någon annan skall bryta ensamheten! Ta kraft och bryt själv isoleringen.

Ge inte upp efter första ”flaskposten” det finns flera som är ensamma, fler som längtar efter gemenskap. Alltså en enorm möjlighet om man vågar ta några steg men helt omöjligt om man låter bara tiden rinna förbi…

kram.
Leif Galls

"Walked out this morning,
don’t believe what I saw
Hundred billion bottles
washed up on the shore
Seems I’m not alone
at being alone
Hundred billion castaways,
looking for a home..."

På 1 advent talar texterna om hur Jesus tågar in i Jerusalem och hela stan kommer i rörelse. Var det för att Jesus kom? Jag tror att mycket också berodde på att lärjungarna, barnen och de vuxna, började sjunga och ropa ut att Jesus är Messias, Guds Son. Människornas entusiasm spred sig, glädjen hos barnen tog tag i de äldre. Barnen kände igen Jesus i allt det som de vuxna hade berättat om Messias.

Hur är det i dagens Finland? Är vi lika inspirerade över att Jesus är Guds Son och att Han nu kommer för att möta oss?

Adventstiden påminner oss om att Jesus kommer till oss. Han vill träffa oss personligen. Hur hyllar vi honom? Det kan vi göra genom att berätta om Honom för andra, peka på Honom som vår Frälsare. Det kan vi göra genom att visa kärlek mot dem som behöver kärlek, Guds kärlek genom oss. Adventstiden är en förunderlig tid då så många börjar tänka på andra, inte bara på sig själva.

Under adventstiden, jul- och nyårshelgen är det många som söker sig till kyrkorna för ”att komma i den rätta stämningen”. Men det är också då vi kan erfara Jesu närhet, bli berörda av hans kärlek, hans nåd och barmhärtighet. Vi kan inbjuda vänner och bekanta att komma med oss till kyrkan. Vi kan be att de där får möta Jesus på så sätt, att julens budskap om en stor glädje också blir deras.

Nyåret är speciellt för oss i Vasa. Staden firar 400- års jubileum. Kristen Gemenskap, både på svenskt och finskt håll, samlades för att bland annat fundera på hur vi skulle fira året 2006. Många av pastorerna i de olika församlingarna var närvarande. Vi ville vara med och be för stadens bästa och temat för våra gemensamma samlingar är: Till Guds ära och för Vasa bästa! Redan på Nyårsafton kommer vi samman i Trefaldighetskyrkan under temat för att be för Vasa. Sedan fortsätter vi bl.a på kyrkvandringen i januari och på Jesus marschen på 1 maj.

Ett nådens år för församlingarna och för Vasa stad. Ett nådens år i Bibeln talar om Guds speciella välsignelse över landet. Det är ett år då Gud är med påtagligt, då Han får visa sin storhet och då människornas behov uppfylls! Vill vi vara med och be om att Guds vilja skall få ske i församlingarna och i Vasa? Jesus kommer till oss! Om vi inbjuder honom stannar han kvar hos oss. Hans kärlek, hans omsorg, hans förlåtelse och hans upprättelse betyder att människorna mår bättre. Låt oss hjälpa till att det måtte bli så. Det kommer att betyda mycket för staden.

När allt detta sker kommer vi att få en verklig JULGLÄDJE året om.

Björn Elfving

Tja lite o lite, beror väl hur man ser på saken. Hur som helst så vill jag skriva om detta med att ge av det man har, det man äger och det man kan ge och det är inte lite det

Varför skall man ge något överhuvudtaget?
1. Gud säger i sitt i ord att vi har ansvar för varandra.
2. En mycket gammal biblisk princip lär oss att ge tionde tillbaka till vår Herre.
3. Jesus lär oss att älska vår nästa som oss själva vilket också innebär ett aktivt handlande och inte bara fromma fraser om kristendom…

Argumenten varför just kanske andra kan ge men inte jag handlar ofta om att vi också vill ha det som vi tror alla andra har råd med. Och varför skulle jag ge, för de andra ger väl inte heller?

Livets ord & co började på 1980-talet tala om framgångsteologi. Den kristne skulle i tro ta ut ”guld och gröna skogar”. Man skulle dessutom offra enorma summor och Gud skulle då välsigna den glada givaren 100 och kanske t.o.m. 1000-falt! Låter ju hur kul som helst!

Många har nog gett en lite större summa än normalt just för att kanske få förlåtelse för någon synd eller för att visa Gud hur snäll man egentligen är eller just för att få tillbaka 1000-falt!

Jesus berättar för oss i några liknelser om vårt förhållande till pengar. Vi kan läsa om den fattiga tanten som ger lite men egentligen ger allt hon äger. Vi kan läsa om hur Gud vill ta hand om oss och att vi inte skall förlita oss på pengar utan på honom istället.

Vi kan läsa om hur Jesus verkar kunna ösa ur ändlösa källor och välsigna vin, fiskar och bröd så att det verkligen blir 1000-falt mer. Men varje välsignelse verkar vara till för att välsigna många människor inte göra en människa rik!

Nej, om du har 2 mantlar ge bort den ena osv. Betala skatten och ge med glädje åt dem som behöver. Visst, de hade inte en regering som tog ”halva” inkomsten för att betala allt mellan skola och åldringsvård. Bonden Paavo lär oss att om vår skörd blir välsignad så skall vi ge åt grannen (vår nästa). Jesus lärde sina lärjungar att ge till kejsaren det som tillhör honom och ge åt Gud det som tillhör honom.

Och det är en intressant mening: ”Ge åt Herren det som Herren tillhör”. Kan du nämna något i ditt liv som inte skulle vara ”Herrens”. Om vi börjar med din kropp, fortsätter med födan, luften, jorden osv. Arbetet, pensionen, bostaden, bilen, stugan och alla prylarna. Är inte allt detta välsignelser, gåvor som du fått att förvalta och råda över? Har inte Han som råder över dig egentligen rätt till både ditt liv och allt du äger?

En feg tro ger aldrig mer än ”vanligt”. En tro som har empati, som lider med de som lider, som gläds med dem som gläder sig, kan ge av både sin tid, sina egendomar för att ”Kristi kärlek tvingar”. Att förtjäna så mycket man kan och ge bort så mycket man kan betyder oftast inte att man blir rik i detta liv. Hur det blir med lönen i himlen vet jag inte och det är egentligen helt ointressant just nu. En generös tro visar att den som äger denna tro har förstått att allt vi äger är gåvor, som vi kan ge vidare, just därför att vår Herre som skapat allt nog tar hand om den troende, fattig som rik. Och den tron ger utan att räkna ränta på ”skatte-återbäringen”.

Leif Galls
pastor

I min vision finns alla ni som vill medverka med de gåvor ni har. Min bön och förhoppning är att människor berättar om vad de vill göra, dela med sig av och hjälpa till med. Ibland – tyvärr – ser vi inte varandra, så att vi skulle uppmuntra till insatser för gemenskapen i församlingen. ”Jag ville gärna inleda en gudstjänst, men ingen har frågat,” sa en person på kyrkkaffet till mig. Jag skämdes, för att jag inte tänkt på att fråga honom. Varför är vi så rädda att fråga?

Du behövs – alla behövs – för att ”församlingen skall bli ett Guds redskap att nå människor”. Låt oss tillsammans hjälpa varandra till att det blir så.
Minns: Gud är med oss – alltid! Och då är allting möjligt!

Er medarbetare,
Nalle

Leif Galls

Björn 'Nalle' Elfving
pastor